Ett av mina starkaste minnen är när jag en vårdag var med min pappa ute i skogen. Det här var på 50-talet. Jag var fem år och vi skulle kontrollera att kohagens staket var helt, för snart var det tid för korna att komma ut på sommarbete.

Plötsligt hejdade pappa mig med armen och stannade. Han pekade framför oss. Och där. Där kom ett lodjur travande. Allt gick snabbt. Den tog ett vigt skutt över en trädstam och så var den borta. Ändå är scenen som inristad på min näthinna. Ett sånt vackert djur! Dom stora tassarna och smidiga rörelserna. Jag blev helt betagen av lodjuret. Det var då, i den stunden, som naturen fick sin starka dragningskraft hos mig.

Att det just var synen av ett lodjur som fick mig att inse det fantastiska med naturen är inte så konstigt. Vi är många som värnar om vårt största kattdjur. Enligt SLU:s* attitydundersökning 2022 svarade hela 79% av de boende i Dalarna att de ”tycker om” eller ”tycker mycket om” att lodjuren finns här. Ja visst är lodjuret fascinerande. Och den spelar en viktig roll i vårt ekosystem. De stora rovdjuren är vad vi kallar för toppredatorer. Genom att befinna sig högst upp i näringskedjan hjälper de till att hålla ekosystemet i balans. Matrester som lodjuret lämnar efter sig försörjer många arter med mat, både köttätande djur men också asätare, småfåglar och insekter, som även kan få husrum i matresterna.

Förr jagade man lodjur för skinnets skull. Idag är det andra tider och lodjuret är fridlyst. Då skulle man kunna tro att den fick leva i fred. Men trots att det är fridlyst är det tillåtet att jaga dem. Visserligen en kontrollerad jakt som sker på vissa villkor, så kallad licensjakt. Motiveringen lyder ”för att förebygga skador på tamdjur”. Under en licensjakt får hela jaktlag gå ut i skogen och skjuta de lodjur man stöter på, inom vissa gränser och ett visst antal som bestäms år från år. Det instrumentet är oerhört trubbigt, snarare en form av gruppbestraffning, eftersom de flesta lodjur som skjuts under en licensjakt inte alls har gjort några skador på tamdjur. I Dalarna står lodjuren endast för några få tamdjursangrepp varje år. Och med tanke på hur viktiga de är i naturen räcker gott och väl skyddsjakten – en jakt på ett enskilt lo som ställt till en skada. Skyddsjakten tillåts enbart för att förhindra skador på tamdjur.

När jag skriver detta har årets licensjakt på lodjur ännu inte startat, det är ett par veckor kvar. Trots det har hela 189 jägare i Dalarna redan anmält sig. Minst 189 jägare kommer alltså ge sig ut i naturen 1 mars för att skjuta de 17 lodjur som tilldelningen är i Dalarna, trots att detta innebär att mer än dubbelt så många lodjur ska dödas mot de viltskador som hela Dalarnas lodjursstam åsamkat i Dalarna under 2022. Förutom den skada dessa jägare gör på lodjursstammen, är det också mycket olyckligt att så många smyger omkring och stör det andra vilt som just under denna tid kommit in i sin högdräktighet.

Den svenska lodjursjakten har utvecklats till att bli en smaklös troféjakt där även massor av utländska jägare passar på att komma hit och jaga lodjur. Förra året jagade 427 utländska jägare lodjur i Sverige. Då lodjuret är ett känsligt djur som fluktuerar mycket i antal, eftersom dödligheten under lodjurets första levnadsår är så hög som mellan 30–70 %, är det direkt oansvarigt att tillåta licensjakt på det rödlistade och fridlysta lodjuret. Nog borde vi unna de kommande generationerna möjligheten att någon gång få syn på ett lodjur och uppleva det fantastiska med vår svenska natur.

Naturskyddsföreningen Dalarna
Bisse Falk, representant i viltförvaltningsdelegation

* SLU = Sveriges Lantbruksuniversitet, ett universitet i internationell toppklass med forskning och undervisning