Globala klimatstrejken lockade många

Nu börjar folk visa att de bryr sej! Dagen för världens största gemensamma Klimatsamling kom många till den mycket centrala platsen i Falun – Geislerska parken. Tidigare på fredagar har det ibland inte kommit så många. Fredag 15/3 var det rått och kyligt och dessutom väldigt slaskigt som det blir i stan när det smälter. Trots det samlades drygt 400 personer för att visa att vi bryr oss och att vi ska hjälpas åt.

Bl a två mycket unga talare hördes bra tack vare utrustningen. Ett mycket proffsigt band The Merit var en del av artisterna som värmde oss mellan talen. Senare kom en ny talare, något äldre. Det var en småbarsmor som dessutom är läkare. Hon berättade för oss om ”Klimatångest” och hur normalt det är.

Framförandena varvades med aktuella uppgifter om hur många det nu är som hjälps åt att visa politikerna att vi vill att de ska ta Parisavtalet på allvar!

Text och foto: Sanna.landgren@naturskyddsforeningen.se

Klimatstrejker hölls också i Borlänge (100 pers), Rättvik (50), Mora (80), Orsa (40), Älvdalen, Ludvika (100) och Hedemora. Fridays for future beräknar att ca 1,5 miljon strejkade världen över den 15 mars. Nästa stora globala strejk hålls den 24 maj, strax innan EU-valet.

Talet av Sigrid Hammarqvist, småbarnsmamma och läkare:

”Jag ska tala om rädsla, ilska och hopp. Om sjukdomsinsikt och botMen mest vill jag tala om kärlek, för det är kärlek som kan, och måste, bära oss igenom klimatkrisen.

Först om rädsla. När IPCC:s 1,5-gradersrapport kom i höstas var mitt minsta barn bara några veckor. Jag försökte ta in budskapet. Kan det verkligen stämma, är det så illa? Under några dygn sov jag nästan inte, pulsen skenade, jag var ständigt redo för flykt. Mamman i mig var rädd. Läkaren i mig insåg sen något: jag betedde mig som en människa som just fått ett svårt sjukdomsbesked. Jag såg på världen med ögonen hos en som förstått att allt jag älskar kan tas ifrån mig. Jag hade kommit till sjukdomsinsikt i klimatfrågan.

En del skulle kalla detta klimatångest, men jag håller inte med. Ångest liknar rädsla men saknar en tydlig orsak. Klimatförändringarna är på riktigt. Vi känner rädsla och det är friskt!

Så lite om ilska. Visst är det lätt att bli arg på dom som inte fattat, som bara lever som vanligt? Jag tror vi måste låta kärlek bära oss i samtal med dessa. Få fattar klimatdåliga beslut av illvilja. Det kan vara vana, okunskap eller uppgivenhet. Budskapet om klimatförändringarna och den ekologiska krisen är jobbigt att ta in och vi måste vara ödmjuka för det.

Hoppet då? Det skapar vi genom handling. Paradoxalt nog är det som ger mig mest hopp den outhärdliga rädsla jag beskrev i början. För min reaktion var djupt mänsklig. Om budskapet om klimatkrisen framförs på ett empatiskt sätt tror jag att de allra flesta kan ta det till sig. Vi älskar våra barn. Vi vill leva. Detta delar alla oavsett politisk tillhörighet, identitet och trosuppfattning. Och med växande sjukdomsinsikt kommer något viktigt: VILJAN TILL BOT.

Boten ska inte vara värre än soten är en viktig princip inom medicinen. Om soten är hothouse earth borde vi vara villiga att utstå en ganska omild bot? Men faktum är att Parisavtalet skulle göra oss alla friskare. Mindre buller och föroreningar, en aktiv livsstil och hälsosam kost, det räddar liv. Och ingenting tyder på att det vi värdesätter mest; hälsa, trygghet, relationer, är saker vi behöver offra. Det är väl en helt OK deal i utbyte mot lite framtidstro?

Vi som kommit hit idag bär på ett kärleksbudskap. Det kan ingen ta ifrån oss.”

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.