EU-domstolen sätter ner foten om vargjakten – svårare att besluta om licensjakt

Den svenska vargstammen har minskat kraftigt de senaste åren, inte minst i Dalarna – något som de omfattande licensjakterna på upp till 10% av hela stammen bidragit till. Nu har EU-domstolen uttalat sig om den finska vargjakten, som på många sätt liknar den svenska. Vår slutsats är, utifrån EU-domstolens formuleringar, att inte heller den svenska licensjakten har nått upp till kraven EU ställer.

Det finns flera anledningar till att den svenska vargstammen är liten och bräcklig: vargstammen är isolerad från grannstammarna i öst och har utsatts både för omfattande kriminell jakt och, under flera år, för en omfattande licensjakt som förvärrat situationen. Enligt den senaste officiella inventeringen var stammen i vintras nere i cirka 290 vargar, och då är konstigt nog de vargar som konstaterats döda under inventeringsperioden även medräknade. Som mest fanns det runt 415 vargar i landet, vilket ändå är rätt lite jämfört med länder som Italien och Spanien.

När vargstammen föll ner mot det så kallade referensvärdet på 300 vargar, blev Naturvårdsverket tvunget att stoppa licensjakten.

Nu tyder mycket på att licensjakt efter varg tillhör det förgångna och att vi kan återgå till att betrakta vargen som fridlyst i ordets rätta bemärkelse. Nyligen kom ett så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen om vargjakten i Finland, som kommer att vara vägledande även för de svenska myndigheterna och domstolarna.

Tydligt är att Sverige inte längre kan hänga upp sin bedömning av vargens bevarandestatus på att det finns många vargar i Ryssland, eftersom de ryska vargarna inte omfattas av samma skydd som i EU. Därför måste det svenska referensvärdet för vargen höjas till vad som behövs för en långsiktigt livskraftig population. Exakt hur många som behövs måste forskarna undersöka vidare, men det räcker det inte med 300 vargar.

På flera ställen framhåller EU-domstolen vikten av vetenskaplig bevisning och understryker att försiktighetsprincipen ska tillämpas när det är osäkert hur en strikt skyddad art kommer att påverkas av jakt.

EU-domstolen klargör också att man inte får ”förväxla” olika legala grunder för jakt – vilket förekommit både i Sverige och i Finland. De sociala skälen för jakt och egendomsskydd kan alltså inte användas på det sätt som skett i de svenska licensjaktsbesluten, eftersom de har egna undantagsregler med egna strikta krav.

Vi anser att det nya rättsläget innebär att det är mycket svårt att se hur det ska kunna ske någon mer omfattande licensjakt efter varg i Sverige – i alla fall innan stammen vuxit till sig en hel del.

I fjol revs 157 får i Sverige. Det kommer alltså att även framöver behövas skyddsjakt på de vargar som orsakat problem för djurhållare. De ska inte behöva tåla upprepade attacker från rovdjur. Hjälpinsatserna från myndigheterna måste också vara blixtsnabba och tillförlitliga. Vi tycker också att man ska få full ersättning för att sätta upp, underhålla och röja under rovdjursavvisande stängsel.

Nu behöver vi, alla berörda, tillsammans försöka hitta långsiktiga lösningar som både säkrar rovdjurens ekologiska funktion – och djurhållarnas funktion i lokalsamhället.

Mattias Ahlstedt
Ordförande Naturskyddsföreningen Dalarna