Två rapporter utgivna i år, utarbetade av breda internationella forskargrupper, har analyserat möjligheterna att kombinera klimathänsyn med fortsatt ekonomisk tillväxt. Först ut var IPCC:s tredje arbetsgrupp med Mitigation of Climate Change, och häromveckan lanserade The Global Commission on the Economy and Climate rapporten Better Growth, Better Climate. Båda rapporterna har fått uppmärksamhet i svenska medier, som berättat om positiva slutsatser i fråga om möjligheten att klara klimatet samtidigt som världens ekonomier fortsätter att växa.

I analyserna förutsätts teknikutveckling och effektivisering vara centrala drivkrafter för att åstadkomma minskad klimatpåverkan. Genom åtgärder som att effektivisera persontransporterna i städerna, bygga fler solpaneler och vindkraftverk, utveckla effektivare belysning och energisnålare bilmotorer, och framför allt genom att sätta tillräckligt hög fart på denna utveckling, skulle det bli utrymme nog att kombinera ekonomisk tillväxt med minskad klimatpåverkan.

Med teknikutvecklingen finns möjlighet att leverera allt lägre förbrukningstal per konsumtionsenhet: allt längre körsträcka per liter fordonsbränsle och allt högre beräkningskapacitet per datorkrets. Men här finns en fallgrop som ofta förbises, nämligen det som händer med de pengar och den tid som blir över i samband med effektiviseringar, och den växande aktivitet som följer med tillgång till mer energi, klimatneutral eller ej.

De båda nämnda rapporterna har ensidigt undersökt sambanden mellan klimat och tillväxt, inte hållbarhet och tillväxt. År 2009 presenterades, efter ett internationellt forskningsprojekt lett av svenska forskare, nio så kallade planetära systemgränser som, ifall de överskrids, kan skapa oacceptabla miljöförändringar för mänskligheten. Enligt studien har tre av dessa gränser – klimatförändring, förlust av biologisk mångfald och påverkan på kvävecykeln – troligen redan passerats. Fokus för de båda nämnda rapporterna från i år har varit att klara endast en av de planetära gränser, inte alla. I analyserna har man, enligt vår mening, inte tagit tillräcklig hänsyn till tillväxtens inverkan på andra miljöaspekter.

I ett tillrättalagt scenario, där klimatpolicyer, ekonomiska styrmedel och tekniska möjligheter samverkar på ett idealt och kostnadseffektivt sätt, kan det i teorin gå att luckra upp det samband som idag finns mellan ekonomisk tillväxt och just ökad klimatpåverkan. Men då på bekostnad av övriga miljöområden. I en fritt växande ekonomi kommer frigjorda resurser att återcirkuleras i ny produktion och konsumtion, med negativa verkningar på andra miljöområden och en totalt sett ökad miljöbelastning.

I praktiken kan vi dessutom förvänta att åtgärder som gäller andra miljö- och resursaspekter (till exempel återvinning av metallskrot), om de också är tillväxtfrämjande, har motsvarande spridningseffekter (till exempel ger möjlighet att hålla igång en allt större bilpark). Den totala expansionen gör då att vi varken klarar klimatet eller andra planetära gränser. Det är precis den händelseutveckling vi ser idag.

För att räkna hem tillväxt och klimat krävs dessutom, enligt rapporterna, en mirakelmedicin: avskiljning och lagring av koldioxid i berggrunden (CCS-teknik). Denna teknik har en klar potential att luckra upp sambanden mellan klimatpåverkan och tillväxt. Men samma ”quick fix” kan vi inte räkna med när det gäller alla systemgränser, till exempel påverkan på biologisk mångfald eller markanvändning.

För att göra bestående miljönytta behöver resurser som frigörs genom effektiviseringar omsättas i något som ger välfärd men inte ökad produktivitet (till exempel mer fritid i stället för höjda löner). Och ny ren produktion behöver ersätta gammal smutsig produktion (till exempel växling av kolkraft mot vindkraft) i stället för att adderas till befintlig produktion.

Vilket är då alternativet? Att verka för en krympande ekonomi i syfte att skapa en miljömässigt positiv utveckling skulle bli mycket trubbigt och ineffektivt. Vi föreslår ett annat angreppssätt: att identifiera de faktorer som i dag gör samhället beroende av tillväxt och genomföra reformer på just dessa områden. Ekonomisk tillväxt tycks i dag vara nödvändig för att hålla arbetslösheten nere, för att ha råd med pensioner, för att klara samhället ifrån finansiell oro och för att undvika att investerare flyttar sitt kapital någon annanstans.

Därför fattas en stor mängd kortsiktiga, ohållbara politiska beslut med ett enda syfte: att stimulera tillväxten. Vi tänker på allt ifrån kommunpolitiker som röstar för ytterligare ett externhandelsområde till regeringschefer som träffas och lägger all tillgänglig tid på att diskutera det aktuella ekonomiska läget och därför inte hinner med miljöfrågorna. Bara om tillväxtberoendet bryts kan politiker helhjärtat fokusera på andra, mer relevanta mål.

Vi föreslår att arbetet för en grön ekonomi följer tre spår: 1) att ge ett tillräckligt skydd åt naturen och naturkapitalet, 2) att minska det ekologiska avtrycket av den ekonomiska aktiviteten och 3) att minska samhällets beroende av ekonomisk tillväxt. De två första spåren är sedan länge centrala inom miljöpolitiken, men det tredje är i stort sett ännu outrett. Bland de förändringar som tidigare föreslagits, som skulle kunna förbättra förutsättningarna för en ekonomi med låg eller ingen tillväxt, finns arbetstidsförkortning, nya företagsmodeller och reglering av bankernas kreditgivning.

De förändringar som krävs har förstås globala dimensioner och det kommer att behövas internationella överenskommelser om inriktningen. Ett litet land som Sverige kan peka på problemen och ta små steg i rätt riktning på hemmaplan.

Vi hoppas att de folkvalda som nu tar över ska ta debatten om tillväxtens dilemman på största allvar. Särskilt viktigt är att börja undersöka vilka reformer som behövs för att skapa en ekonomi som ger grund för fortsatt välfärd även i en situation där tillväxten bromsar in eller uteblir.

ANTON GRENHOLM

SIMON GRENHOLM

författare till den av Naturskyddsföreningen nyligen publicerade rapporten Grön Ekonomi