Idag är området södra Skandinaviens största skyddade vildmark.

350-åriga tallar föll till marken med kraftfulla brak. Torrakor av ännu högre ålder kapades systematiskt. Förvisso värdelösa för massaindustrin, men hygget skulle vara ”rent och snyggt”. Den levande skogen fraktades bort på en nybruten väg i fjällsluttningen. Kvar stod enstaka kortvuxna och ledsna fjälltallar på uppskattningsvis mer än 500 år.

Avverkningen intill Fulufjället 1984 av Korsnäs-Marma visade sig senare delvis ha skett innanför reservatsgränsen.

Fjällskogsstriden rasade i Sverige och jag minns den omtalade avverkningen särskilt väl, eftersom jag kunde avslöja den i ett reportage i Sveriges Natur och Dala-Demokraten.

Några år senare deltog jag på en pressresa till Fulufjällets fot där socialdemokraterna presenterade ett förslag att bygga en skidlift intill Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall. Kjell-Olof Feldt tuggade på ett äpple när jag intervjuade honom och han tyckte planerna var en bra idé.

Naturvården och turismintressena tyckte tvärtom.   Protesterna stoppade exploateringen, som senare ersattes av nya planer på att bygga skidliftar till Städjans topp. Ännu mer protester…

Men låt oss stanna vid Fulufjället. 1990 startade arbetet med Fulufjällets nationalpark (området fanns med i 1989 års nationalparksplan för Sverige). Det visade sig att reservatsgränserna var felaktiga på kartorna och att flera avverkningar skett av gammelskog i reservatet och att ytterligare var på gång. En nationalpark brådskade.

Per Wallsten, idag chef för Tyresta nationalpark i Stockholm , jobbade då på Naturvårdsverket och fick uppdraget.

”Vilken spännande utmaning, vilka möjligheter” . Ett ”privilegium” tyckte den entusiastiska Wallsten.

Ett mission impossible visade det sig – i alla fall nästan.

14 år tog jobbet. Motståndet mot en nationalpark var kompakt. Att det ändå lyckades beskrivs i boken ”Så vände vinden” som kom i början av 2013. Det är en noggrann, saklig och viktig redogörelse för parkens tillkomst som funnits i hans tankar och liv under mer än 20 år.

Så här lång tid efter Korsnäs-Marmas fjällskogsavverkning och Wallstens arbete med Fulufjällets nationalpark kan man tillåta sig att spekulera lite. Allt kunde ha tagit en annan vändning. Fjällskogen och intilliggande Gördalen kunde ha fortsatt att avverkas, fjället bebyggts med stugor och liftar…

Men vad hände? Jo, vinden vände verkligen.

Förutom nationalparken blev det en nationalpark på norska sidan av Fulufjället, plus reservatet Lillådalen som band ihop Fulufjället med Drevfjällets naturreservat, Dalarnas största och finaste naturskogsområde. Intill detta förnämliga område skyddades Kvisleflået som reservat på norska sidan. I januari 2013 bildades så ännu ett reservat på drygt 2000 hektar på norska sidan, och ytterligare planer finns.

Tillsammans utgör detta halvdussin områden idag Skandinaviens största och sydligaste skyddade vildmark, om vi nu ska använda den slitna klyschan. I alla fall är det ett natur- och turismparadis som bara väntar på att besökas.

Till detta ska tilläggas att ”Gränslandet” strax norr om Drevdagen utgör ytterligare ett fantastiskt landskap bestående av nio skyddade områden i Sverige och Norge, motsvarande en sammanhängande yta som är större än Sarek. (http://www.graenslandet.se/sv/nio-skyddade-naturomraden)

Det sydliga läget är en förstås en stor turismfördel liksom att familjer där medlemmarna har olika intressen även kan nyttja de många skidanläggningar (framförallt Sälen-fjällen och Idre Fjäll) som finns i området.

För den som inte är nöjd finns det faktiskt ännu mer bortom bergen. Från Fulufjället och Städjan går två stråk ner i Sveriges sydligaste och sista större naturskogslandskap där det ännu (avverkningar pågår) går att hitta gamla naturskogar av hög kvalitet.

Ena stråket går i Västerdalarna via Trandstrandsfjällen och Tandövala ner mot Venjan och Vildmarksriket i Leksand. Det andra går via Vedungsfjällen ner mot Norra Mora vildmark (Sveriges största skogsreservat nedan fjällskogen) och vidare mot gränsen till Hälsingland, med exempelvis Hamra nationalpark och Gåsbergets lövbränna i Rättvik.

Dessa områden ligger nära Siljansområdet som redan idag är en av landets mest turistiskt välkända och besökta regioner.

Än så länge finns ganska få entreprenörer som sysslar med naturturism i skogslandet nedan fjällen. Potentialen är stor. Frågan är när den vinden vänder på allvar?

BENGT OLDHAMMER, Orsa