Debatt: Vi säger nej till licensjakt på fridlysta lodjur
Lodjuren hör hemma i Dalarnas skogar. De är en del av vårt landskap, vår natur och vår gemensamma stolthet. Ofta kallas lodjuret för ”den svenska tigern” – en skygg, karismatisk art som få lyckas se, men som många känner en stark respekt för. Därför är det svårt att förstå att vi i dag tillåter en omfattande jakt på denna fridlysta och sårbara art.
Foto: Staffan Widstrand, Norge i fångenskap
81 % av Dalarnas invånare ser positivt på att ha lodjur i närheten av där de bor, medan endast 6% absolut inte vill ha det.
Vi som företräder naturvårdsintresset i Dalarnas viltförvaltningsdelegation menar att licensjakt är fel väg att gå.
Lodjuret är strikt skyddat enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Det innebär att jakt bara får tillåtas i undantagsfall – och först när andra lösningar är prövade. Trots det används licensjakt i dag som ett generellt verktyg.
Problemen som lyfts fram handlar i huvudsak om enskilda skador på tamdjur. För sådana situationer finns redan ett mer träffsäkert verktyg: skyddsjakt, riktad mot de individer som orsakar skador.
Licensjakt fungerar annorlunda. Den riktas mot populationen som helhet. I praktiken innebär det att lodjur fälls utan koppling till de individer som orsakat problem. Det blir en form av kollektiv bestraffning av en skyddad art.
Samtidigt är skadorna på tamdjur i ett större perspektiv begränsade. För den enskilde djurägaren kan de vara allvarliga och sorgliga, men det motiverar inte att vi år efter år bedriver en bred jakt på en art som enligt lag ska ha ett starkt skydd.
Som ledamöter i viltförvaltningsdelegationen ser vi också hur besluten formas. Miniminivåerna för rovdjur – som i praktiken styr hur mycket jakt som tillåts – tas fram i delegationen där jaktintresset har ett starkt inflytande. Det leder fram till nivåer som inte speglar de krav som lagstiftningen ställer.
När miniminivåerna sätts lågt får det direkta konsekvenser för hur många lodjur som skjuts.
Dalarnas lodjursförvaltning har nu blivit föremål för rättslig prövning. Det innebär att det som avgörs här kan få betydelse långt utanför länets gränser. Just därför är det viktigt att det också hörs att det finns en annan röst – en röst som vill värna lodjuret och ta ansvar för dess framtid.
Vi menar att rovdjursförvaltningen måste utgå från lagstiftningen och den bästa tillgängliga kunskapen. Vill vi hantera konkreta problem ska vi använda konkreta verktyg: förebyggande åtgärder och riktad skyddsjakt. Att skjuta bort vår egen ”svenska tiger” på bred front är inte en ansvarsfull förvaltning!
Bisse Falk (ordinarie) samt Mattias Ahlstedt och Richard Holmqvist (ersättare) , Viltförvaltningsdelegationen i Dalarna, naturvårdsintresset
